Kalligrafi är konsten att skriva manus på ett sådant sätt att det uttrycker skönheten i det som skrivs i bildandet av själva bokstäverna.

Kalligrafi gör anspråk på gamla rötter i de första registrerade uttrycksformerna: grottmålningarna av våra förfäder för cirka 25 000-30 000 år sedan. Så småningom stiliserades denna form av bildkommunikation omkring 3500 f.Kr. med utvecklingen av egyptiska hieroglyfer. Fenicierna följde omkring 1000 f.Kr. med ett av de tidigaste alfabeten — ett helt annat skriftsystem genom att varje symbol representerade ett ljud snarare än en idé eller bild. Det feniciska alfabetet antogs och modifierades av många folk, inklusive grekerna. Romarna tog upp det grekiska alfabetet och anpassade det för att passa latinet.

Latinet tar oss till början av vad många människor tänker på som modern kalligrafi. Det var språket i medeltidens allsmäktiga kyrkor när munkar var bland de enda läskunniga medlemmarna i samhället. En av deras uppgifter var att överlämna Guds ord på papper, genom att skriva in gamla texter i prydnadsvolymer för att läsas av helig elit och kungligheter. Munkarna ingjutit manuset med en blomstrande stil som skulle ge ära åt själva bokstäverna som för att göra inskriptionerna värdiga de heliga ord de förmedlade. Stilen var också ekonomiskt smal för att spara dyrt papper. Den blev känd som gotisk och var den ursprungliga formen av europeisk kalligrafi som vi tänker på den idag.